I kväll har Carina åter varit synnerligen flitig i köket. Gordon Ramsey och Nigella, släng er i väggen. Det skulle tillverkas Janson och brunkål. För det sistnämnda hade ett stort kålhuvud införskaffats. För att bryta ner denna enhet till mindre delar använde Hon sig av den stora kökskniven. Ett, tu, tre så bröt Hon av spetsen på kniven, som blev kvar inne i kålhuvudet. Efter en stunds letande och delande av kålhuvudet, kunde spetsen lokaliseras.

Jag kan med stor säkerhet att jag bor ihop med en stark kvinna. Och bryter man av den kraftigaste kniven vårt kök kan uppbringa, så käftar man inte med Henne. Reeespect.

Under min tid som yrkesofficer had jag en kollega som var lite kul. Han kunde komma in på mässen och se lite moloken ut. "Vad är det med dig?" blev alltid frågan. Och han svarade: "Ähhh, jag känner mig ganska Cliff idag!" Mer behövdes inte sägas. Alla förstod. Men förstår Ni?

De som har åldern inne minns att på 1970 och 1980-talet så gick en TV-serie som heter Dallas. JR var alltid den elake. Men där fanns en karaktär som det alltid gick snett för. Vad han än gjorde, vad han än tog sig för, så gick det åt fanders. Karaktärens namn var Cliff Barnes. Då kan Ni första att min kollega inte har haft en bra dag.

Idag känner jag mig verkligen Cliff.

Idag är det vintersolståndet, dvs årets mörkaste dag. Imorgon går det återigen mot ljusare tider. Är inte det härligt?

I morse när jag skulle åka till jobbet, funkade inte radion. Man hade ju bytt batteri vid servicen och då måste radiohelvetet låsas upp med en pinkod. Den har ju inte jag, så det vart dödstyst i bilen denna morgon. Om det djävlades redan i detta läge, så borde ju djävelskapet enligt O'Tooles lag fortsätta. Jag fick då otrevlig magkänsla att det skulle vara skit med nattbatchjobben när jag skulle komma in till jobbet på morgonen. Ibland hatar jag att få rätt. Detta var ett sådant tillfälle.