Nu har jag kommit till en punkt i mitt liv där det är dags att välja väg. De sista tre åren har varit en ständig kamp mot stress, ohälsa och en vardag som präglats av stress. Jag har med andra ord mått dåligt. Jag har lyckats infria målsättningar av olika slag, men jag har inte lyckats med den viktigaste målsättningen: att gå ner i vikt. Jag har varit på god väg några gånger, men skador sjukdomar eller något annat i min närhet har velat annorlunda. Jag får ofta frågan hur det kan komma sig att jag fortfarande bär på alla dessa kilon när jag tränar så mycket. Frågan är i allra högsta grad befogad och jag hoppas att den ställs flera gånger så länge jag ser ut som jag gör.

Många viktminskningsmetoder är bra och konstruktiva, men för min del fallerar dom på en punkt. De ordinerar motion, men de har inget program som bygger på min träningsmängd och det jag tränar för. För dessa är motion att cykla lite, lite powerwalk, stavgång, kanske ett varv på en 2,5 km motionsslinga. Absolut inget fel i detta. Men jag ligger på ett helt annat plan, med helt andra målsättningar. Jag vill köra långa, slitande utmaningar, något som de flesta inte har gjort eller kommer att gör. Då måste jag träna efter detta. Mitt stora problem är att hitta en balans med att äta rätt som ligger i paritet med min träning och hitta ett kostschema som jag mycket snabbt kan gå över till då jag är i återhämtning, skadad ellerpå något annat sätt inte kan träna med normal intensitet. Det är denna nöt jag måste knäcka.

Jag har också ett annat problem. Det är mitt sockerberoende. Ja, jag måste inse att jag är sockerberoende, ett faktum som negativt påverkar min viktnedgång. Nu är det så att jag inte är ny inför denna tanke. Denna insikt har funnits länge och jag måste lite surt inse att denna kamp har jag inte gått segrande ur. 2009 är ett katastrofår. För första gången på länge väger jag mer än vid senaste årsskiftet. Denna viktökning har kommit under oktober och fram tills nu. En ganska kort period alltså. Däremot anser jag inte uträknad. Jag har kanske förlorat slaget, men inte kriget. Att hitta denna balans kommer för mig att vara det primära, trots all den tävlingsplaneringen jag har inför 2010.  Just nu mår jag dåligt. Jag väger en bit över 100 kg, blodtrycket är åt helveten, stressen på mitt jobb har gjort att jag åter är på väg att gå in i väggen igen, skador och sjukdomar. Nu är det nog, nu sätter jag ner foten. När jag var hos läkaren 1998 fick jag i princip (men inte ordagrant) budskapet att börja motionera eller dö en alltför tidig död. Jag är i princip i samma tillstånd igen, men denna gång har jag bättre grundförutsättningar. Denna lilla fördel jag nu har, gentemot förra gången tänker jag utnyttja.

2010 skall bli året det vänder ur hälsosynpunkt, ur ekonomisk synpunkt, ur träningssynpunkt. Ja, det måste hända något och det skall hända 2010. Tränar gör jag, men det räcker inte. Jag vill ha bra hälsa, lugn och ro omkring mig.

Efter denna utläggning kommer jag att utfärda ett enda nyårslöfte. Jag skall gå ner i vikt. Och bryta mitt sockerberoende. Det skall inte bli godis eller läsk under hela året. Enda undantaget kommer att vara under ultror och maror.

Däremot kommer jag att ha massvis med mål, en del ganska tuffa. Men det är ändå min hälsa som till syvende och sist är viktigast. Jag kommer under 2010 få professionell hjälp med mitt sockerberoende via min företagshälsovård. Viktminskningen skall jag ta tag i själv. Jag kommer också som en del att försöka få lite lugnare omkring mig att kompetensväxla till en ny teknikplattform.

2010 vänder jag det hela till en framgång.

För att nå allt detta krävs eget arbete.

Vi stressar. Vi far runt och flänger hela året. Ibland kokar det över och vi blir sura på varandra. Man tränger sig före i köer och visar ingen hänsyn. Fnyser åt varandra. bara sura miner. Ganska tråkigt och lite grann typiskt svenskt.

Men det finns en dag på året då allt detta verkar vara bortblåst. Det är idag på julafton. Man tar på sig en tomteluva och ger sig ut för att springa. Allan möter vinkar man till och säger "how, how - God Jul". Alla spricker upp i ett leende och vinkar tillbaka och jag hör ett "detsamma" eller "god jul". Så trevligt, så stämningsfullt. Varför får man bara uppleva detta en dag varje år? Hur som helst, det gäller att njuta av detta, vilket jag gjorde idag.

När jag vaknade efter en lång och skön sömn, kunde jag inte vänta. Jag drog på mig mina löparkläder efter att ha svalt ett par koppar kaffe och gav mig ut. En underbart skön tur efter en vecka präglat av rent helvete. Det finns vissa tillfällen då det är gott att leva. Dagens löprunda var en sådan.

En riktigt God Jul önskar jag alla mina bloggläsare och alla andra också för den delen. Lite sen hälsning, men jag har varit upptagen med att sova och springa.