Alla inlägg under januari 2011

Av Stefan Manning - 23 januari 2011 20:00

Dagens insats i marathonsfären var sannerligen inget att skryta med. Har varit magsjuk i förrgår natt. Legat utslagen hela fredagen och jag kände mig sådär igår. Jag har försökt ta in energi, med det har inte lyckats särskilt bra. Min lösa mage har helt hänsynslöst malt ner allt till en lös sörja och skickat ut det bakvägen. Även i morse var jag så lös i magen.

Även om jag kände mig bättre så var starten inte självklar. Igår kväll och efter att ha hämtat nummerlappen bestämde jag mig för att starta ändå. Helt enkelt på vinst eller förlust. När jag såg hur det var med magen så försökte jag ändå vätska en hel del. Natten till start vaknade jag av en del magknip också. Jag hade levt på Immodium de senaste dagarna och satt hoppet till det.

I startfållan, kände jag åter att det hade varit bra att få sätta sig på toa, men jag tog en medhavd immodium i förebyggande syfte. Efter startskottet tog det inte lång stund för att inse att jag inte skulle ta mig 42,2 km idag. Jag var helt enkelt så tom på energi. Vid 2 kilometer kändes det som om man hade sprungit 10-12 km. Det funkade inte. Det blev en evighet upp till första vätskekontrollen. Väl framme där hävde jag i mig allt som var möjligt i frukt och energidryckväg. Jag tog en egen energikaka också – som smakade urrk – och satte i mig på ren vilja. Effekten uteblev. Det hände inget. Det var som att stoppa alla energi rätt ner i ett svart hål. Löpningen blev bara segare och segare.

Det djävligaste var att jag inte under någon del av denna löpning kände mig särskilt trött. Men det hände ingenting och jag kände att jag inte kom framåt. Jag åt mer gel, mer energikakor, men effekten uteblev. Då bestämde jag mig att lägga ner detta. Besluten kom vid cirka 7 km. Vid 8 km fick jag oväntad hjälp att förankra beslutet. Då hörde jag en rasslande dieselmotor bakom mig. Det var köbilen som földe sista deltagaren i loppet.

Innan loppet hade jag bestämt mig att jag bara skulle ta mig i mål innan maxtiden för halvmaran – 2 tim 30 min. Klarade jag inte det skulle jag inte fortsätta. Det var inte särskilt svårt att inse att min tid på halvmara vida skulle överstiga 2:30. Så det var 11 km kvar av det första varvet och det var bara att göra det bästa av situationen. Av någon anledning hade jag någonstans satt mig i sinnet att inte kliva av mitt i banan. Nope! Minst ett varv fick det bli. Skall man bryta skall man bryta med stil.

Jag har många gånger sagt att hur trött man än är, skall man vara glad. Denna devis fick jag verkligen leva upp till. Det blev många muntra och varma tillrop av publiken, som hjälpte betydligt på denna tunga del av resan. Jag vinkade tillbaka, log ansträngt och fick fram ett ”thank you” eller ”gracias”. Att få köbilen att ta ut avståndet blev en övermäktig uppgift. Den låg nästan bokstavligen och slickade hälarna på mig. Inte riktigt det man vill ha i det läget.

Hela tiden försökte jag att få ner så mycket energi det bara gick, men det var resultatlöst. Bid ett tillfälle vid 15 km tyckte jag mig känna att de lossnade. Jag så åter en tempohöjning. Den glädjen varade bara några hundra meter. Jag inriktade mig på att hela tiden trots energibristen hålla mig i rörelse. Det var det enda jag kunde göra. Aldrig har jag känt mig så hjälplös och så frustrerad som jag gjorde nu. Jag var tränad för denna mara och hade kapacitet, gjorde allt rätt under loppet och ändå skall ränneskit fälla mig. Jag har brutit lopp förut och konstaterat – ”surt sa räven”. Men denna gång blev jag för en gångs skull riktigt grymt besviken. Denna mara skulle jag helt enkelt plocka och lägga till samlingen, men så blev det inte.

När jag kom in i målområdet och hade drygt en kilometer kvar, så fick man motta ovationer i massor. Detta var en svår stund. Det värmde otroligt att få detta från publiken. Men besvikelsen hade växt till en stor klump i halsen, när jag visste att då jag passerade mattan där framme var det hela över. Samtidigt fanns där en känsla av lättnad att kampen var över. Men jag var samtidigt tvungen att uppbåda allt jag hade för att le och vinka till alla applåderande och verkligen inte visa min besvikelse. En mycket hård och känslosam stund, som tog hårt inombords. Jag kommer nog aldrig att glömma den stunden. Jag var ju för fan tränad för detta!

Tyvärr är det bara så att inse fakta. Det hjälper inte att lägga sig på marken och lipa. Stoppa det här i erfarenhetssäcken och gå vidare. Gran Canaria Marathon är nu uppsatt på min hämndlista. Och den står mycket högt upp.

Jag lärde mig mycket idag och det kändes bra att mitt grundbeslut på halvmaran på 2:30 fanns med i bilden. Det blev så att säga inget snack då. Jag kommer att förvalta dessa erfarenheter väl. Så nu är gnället över och jag blickar åter framåt. Håller redan på att tänka på hur jag skall hämnas detta nederlag. Nästa gång går maran den 22 januari, tydligen. Hmmmm….

Av Stefan Manning - 22 januari 2011 19:45

Vi hade telefonkontakt med Jan Paraniak. Det visade sig att han och några till satt på en restaurang inte långt från vårt hotell, så vi begav oss dit. På vägen mötte vi Gunilla Franzen som lotsade oss till stället där paret Paraniak satt. Det var ett helt gäng av gamla marathonrävar som satt där. Och det visade sig ganska snart att de bodde på samma hotell som mig och Carina. Vilket sammanträffande.

Av Stefan Manning - 22 januari 2011 19:45

Vi tog bussen in till Las Palmas. Det funkade klockrent. Bra bussar med air conditioning. Resan kostade 10,60 € för oss båda – ca 90 spänn. Helt OK. Resan tog ca 45 minuter och vi klev av vid San Telmo parken. Det var bara ett stenkast från nummerlappsutdelningen och starten.

Jag trodde nog inte det skulle vara så märkvärdigt. Men icke. Det var fullt ös där och man kunde handla prylar etc. En klar positiv överraskning. Därefter startade vi vandringen till vårt hotell som låg nästan 4 km bort. Det tog en stund men vi hade ju mycket att se på där vi vandrade fram. Väl framme checkade vi in och tog sedan en bit mat som vi smälte på hotellsängen. Jag fick behålla det också. Det verkade ju bra inför morgondagen.

Av Stefan Manning - 22 januari 2011 10:27

Det känns lite bättre idag, men fortfarande darrigt. Och det är fortfarande inte självklart med att starta imorgon. Jag kämpar för det vildaste att det skall bli en realitet.

Hur som helst jag skall äta lite frukost, duscha och fräscha till mig. Sedan tar vi bussen till Las Palmas vid lunchtid.

Jag kommer att fatta beslut imorgon bitti hur det blir. Starten går klockan 09.00

Av Stefan Manning - 21 januari 2011 21:51

Det är ganska ostadigt med mig just nu. Men det går så sakta åt rätt håll. Fast jag vet fortfarande om jag kan starta,

Har legat i sängen i princip hela dagen. Hoppet är det sista som överger en, heter det ju.

Av Stefan Manning - 21 januari 2011 17:39

Jag har i princip legat ner hela dagen. Det har faktsiswkt hjälpt. Men nu skall jag börja att vätska upp ordentligt. Det är nog min enda chans att kunna fixa denna mara. Det är väldigt osäkert med matintag just nu. Jag äter salttabletter och dricker ordentligt nu. Jag har förlorat mycket vätska i diarrérna. Just nu känner jag mig väldigt matt och orkeslös. Det enda som är i min skalle nu är att komma till start. Jag skall ta mig fan fixa det här.

Men detta är en bra erfarenhet att ta med sig i sin erfarenhetsbank.

Av Stefan Manning - 21 januari 2011 17:26

Jag har suttit på muggen ett antal gånger idag. Vi 12 tiden var jag så pass OK att vi kunde gå ut en sväng. Vi gick till San Augustins shoppingcenter, där vi åt en bit mat. Vi var även in på ett apotek och fyllde på Voltarenförrådet och sist men inte minst köpte vi Immodium, mot diarré.

Av Stefan Manning - 21 januari 2011 17:19

I natt var det inte kul. Jag var ganska utslagen efter min löpning igår. Jag vaknade av rejäl frossa och skakade så mycket att jag knappt fick på mig en extra tröja. Carina tryckte ner två alvedon i mig. Sedan låg jag under min filt, med ett ylletäcke ovanpå och jag hade på min sockor, t-shirt och fleecetröja ovanpå. Andå låg jag och skakade som bara den.

Säkert någon reaktion på solfrossa. När alvedonen började verka kunde jag somna. Efter ett tag släppte frossan och jag började plocka av mig. När jag vaknade på morgonen, var jag, täcke och säng genomblöt av svett. Jag tog en alvedon till och sov fram till 11-tiden.

Mitt upp i allt, var jag tvungen att gå upp och skita. Det var riktig ränneskit. Jag känner mig helt tömd. Nu är det faktiskt lite tveksamt om jag kan starta på söndag.

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Januari 2011 >>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards