Vid halv tvåtiden blev det ohållbart. Jag blev tvungen att väcka Carina som körde in mig till akuten. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Mina njurstensanfall bleknade bort i denna smärtorgie. Och om jag kunde få byta, skulle jag ta tre ryggmärgbedövningar istället. Den sista bite från parkeringen kunde jag nästan inte gå. Jag kände att jag inte kunde hålla mig utan skulle pinka på mig. Vräkte mig in på akuten och in på en toalett. Samtidigt visste jag att det inte skulle komma något och det gjorde det mycket riltigt inte heller. Det var oehört svårt att stå upp. Skaffa Er aldrig ett urinstopp.

Vår smala lycka var att det var lugnt på akuten när vi kom dit ca 20 över två på natten, så jag togs in ganska omgående. Man satte in en kateter för att tappa av och sköterskan kände att det var en klump som låg och blockerade. Bedövningen som lades för att få in katetern blev också en orgie i smärta, då det redan var irriterat där. Jag fick plocka fram allt jag hade i pannben, uthållighet och tålamod. I sådana här lägen har jag nytta att vara ultralöpare - helt klart.

De spolade ett antal gånger men det kommer blod hela tiden. Så slutresultatet blev att jag fick åka hem med katetern kvar och en påse fästad runt benet.

Den personlaen som var där räddade situationen för oss. De servade oss med mackor, kaffe och var bara så hjälpsamma. Aldrig kommer jag att glömma dess två undersköterskor -  Anette och Ingegärd. Vilka proffs! Och det var tur att det var lugnt i övrigt på akuten. Men deras omhändertagande av mig och Carina under dessa timmar var guld värda. Sjukvård som den skall vara och när den är som bäst.

Men den stora hjälten är Carina - min sambo. Hon är bara så grym när det gäller och jag inser att jag är en verkligt lycklig lottad kille som har Henne.

Så nu sitter jag här och sitter (ibland ligger jag) med en påse fästad vid benet som jag tömmer med jämna mellanrum och jag dricker som en galning (vatten alltså). Denna påse lär jag få ha resten av helgen. Det skulle visa sig att få någon att ta bort katetern är lite av mission impossible. Detta är svensk sjukvård när den är som sämst. Vi blev ombedda att gå upp till urologen för att få en tid för detta. Men dom djävla ufo:na där kunde inte värpa fram en tid för tid. Och en tid skall inte behövas. Det är ett ögonblicks verk att ta bort den. Men de måste ha en remiss och det är ju för fan dom som skickat mig till Skövde! Bomba den mottagningen!

Tidigt på morgon kom en sköterska in och tog bort spoldroppet och det kändes som om jag blivit av med en bojan. Jag blev beordrad att dricka rejält, vilket jag gjorde. Efter lite mindre besvär kom jag igång med pinkandet. Det sved lite och gjorde ont, men det var hanterbart. Efter att har varit på toa ett par, tre gånger så ville dom mäta upp hur mucket jag hade kvar i blåsan med ultraljud. Det brukar vara OK om man har 2 - 3 dl kvar i blåsan. Jag hade 0,98 dl, vilket är grymt bra. Ytterligare en mätning verfifierade resultatet och läkaren gick med på att jag kunde åka hem. Han ville egentligen behålla mig en natt till. Men eftersom resultatet var så bra, så tyckte dom att det inte var några problem.

Strax innan kl 19 kom Carina farande och hämtade upp mig och vi var hemma strax innan 21. Väl hemma var det ett besök på muggen som var prio ett och jag pinkade rejält. Så mycket att det sved ordentligt i den lilla manicken. Men som vanligt som kom det först lite blo och sedan ren urin. Precis som det skulle vara.

Vi satte oss ned och tittade på en film på TV och bara tog det lugnt. Jag åt och drack (startade med två öl), sedan drack jag två stora glas vatten och lite mer senare på. Nu kände jag att det var dag igen och nu började besvärligheterna.

Nu kom det bara en mycket liten skvätt och det vara bara blod, inget annat. Jag försökte några gånger till, men det var samma resultat. Precis när jag kände att jag var på väg att pinka så var det som om någon fällde ner dammlucka. Jag kunde banne mig inte pinka. Det var helt stopp. Det här mina vänner det här är inte kul. Det var milt uttryckt ett riktigt helvete. Jag insåg att det inte skulle bli sova denna natt heller. Jag hade bara sovit ett par korta snuttar på sjukhuset. Ca 15 - 20 minuter.

Operationsdag eller skäronsdag. Fast så mycket skärande blev det inte. Operationen dröjde och jag kom inte ner på operationssalen förrän vid halvtvå-tiden på eftermiddagen. Då var jag djävligt hungrig och törstig.

Läkaren lade en ryggmärgsbedövning och den fick mig att inse att jag banne mig hade en ryggrad och gav mig en bra lektion i smärttålighet. Som tur var, så var denna lektion inte särskilt lång. Bedövningen verkade snabbt och jag kunde inte röra en fena från magen och neråt. Jag försökte, men systemet var totalt avstängt. Lite fascinerade och samtidigt skrämmande. Jag insåg hur de som är förlamade har det. Skräammande insikt. Ingreppet tog cirka två timmar och jag kunde följa det hela på en TV-skärm. Det är ju inte alla dagar man får se sin egen kuk från insidan.

Efter operationen och en mellanlandning på postop avdelningen där jag fick ligga kvar tills bedövingen har släppt, blev jag upprullad till avdelningen igen. Konstig känsla när bedövningen släppte. Det kröp överallt. Det kändes som om man hade en myrstack inuti benen. Det bästa var att jag fick en macka när jag kom tillbaka till avdelningen och de frågade om jag ville ha något att dricka och se på fan. Jag fick en öl. Dagen var räddad!

Natten blev det inte mycket sova. Jag var vaken mest hela tiden och det var spring ut och in i rummet för att hjälpa min sänggranne. Dessutom var det svårt att sova med spoldroppet som jag hade monterat. Så jag hade på mig hörlurar och lyssnade mig igenom hela nattradion.

Idag bär det av till Kärnsjukhuset i Skövde. Nu skall jag operera prostatan och få lite ordning på pinkeriet. Mikael och Linnea kör mig upp till Skövde.

Väl framme och efter att ha blivit skuggad av polisbil, så vidtog de vanliga rutinerna vid inläggning. Inskrivning och lite annan formalia. Därefter blev det provtagning och nålning i armar för dropp och annat krafs. Allt för att göra mig lättdrogad inför operationen. I övrigt hände inte så mycket. Det blev en lånh HTG-övning (HTG = Huvudsaken Tiden Går).

Min sänggranne blev ett intressant möte. 86-årige Åke från Tibro. En gång i tiden, en duktig löpare och gångare. Kör man en halvmara på 1:19 är man i mitt tycke en bra löpare. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamma bekanta.

Det stora eventet på eftermiddagen var en träff med narkosläkaren, som i princip var över på tre minuter. Detta är livet på sjukhus i ett nötskal. Jag skulle fasta från kl 2 på natten. Den fastan skulle bli lång skulle det visa sig.

För att enligt HTG komma framåt hade jag tagit med mig diverse lektyr och och kursböcker till mina kurser.