I förmiddags var det dags igen. Jag blev tvungen att åka in till akuten återigen. Denna här gången var det stopp i katetern jag hade. Så nu rann inget över huvudtaget ner till påsen som var kopplad till den. Allt rann ut den naturliga vägen vid sidan om katetern. Inte smärtfritt kunde jag också konstatera.

Jag ringde Robert, som kom och körde mig till akuten. När jag äntligen kom in, kunde jag knappt gå in på akuten. Jag satte mig i en stol och bara hyperventilerade, för jag visste inte om det skulle komma i brallorna eller bara stanna upp. Jag var totalt oförmögen till att göra något och kunde knappt säga något. En sköterska kom fram till mig och hjälpte mig. När jag kom upp på en brits och en sköterska sa att jag var tvungen att släppa av allt, annars var det risk att blåsan skulle spricka, då gjorde jag det. Det gjorde grymt ont och jag var bokstavligen talat pisseblöt, men trycket lättade. Under en evighet kände jag hur det bara rann ut ur mig. En obhaglig och fruktansvärd känsla att ligga på en brits och göra i brallan. De gjorde ett snabbt ultraljud och konstaterade att jag fortfarande hade knappt 5,5 dl kvar i blåsan. De tog inte bort katetern, utan jag "skulle undersökas närmare". Jag sa åt dom att to bort den där skiten, men på det örat lyssnade dom icke.

Så i pisseblötakläder och lakan fick jag ligga kvar på rullbritsen. Dom slängde ett lakan över mig och rullade ut mig i den stora salen, parkerade mig vid en vägg. Jag hade inte möjlighet att ringa eller kontakta dom, såvida jag inte gallskrek. Där låg jag i mitt eget pink. Och nu börja pinket kyla ner mig, så jag började frysa. Ingen kul upplevelse.

Jag tänkte på alla dessa reportage man hör om åldringar som lämnas ensamma och blir tvungna att pinka i sängarna. Precis så var det för mig och det väckte ilska inom mig, som jag dock lyckades hålla igen.

Efter 15 - 20 minuter tryckte det på igen. Nu blev det också så smärtsamt att hålla emot så jag låg där tillsammans med fyra andra och pinkade på mig igen och jag kunde inte göra ett smack åt det. Fy fan vad äckligt och det kändes djävligt skämmigt. Jag hann pinka på mig en tredje gång innan jag blev inrullad på ett rum. Där tog det ytterligare två timmar innan det kom en sköterska och tog bort katetern. Vilken befrielse. Minuten efter att katetern togs bort, var jag uppe och pinkade "the real way". Det funkade klockrent.

Det kom ett par bloddroppar och sedan ljus urin som det skulle göra. Dessutom kom den koagulerade blodklumpen ut som täppt till allt. Strax efter anslöt Carina som kommit från jobbet och nu väntade vi in läkaren som skulle sparka ut oss. Jag pinkade en gång till och det var inga problem. Gissa om det var en skön känsla. Nu funkade allt som vanligt igen. Efter över 5 timmar på akuten för att få ett jobb som tog mindre än 30 sekunder, kunde jag lämna stället. Jag och Carina tog bussen hem.

Nu skall det bli totalvila och återhämtning. Denna upplevelse tog hårt på mina krafter, både fysiskt och mentalt. Carina gjorde god mat och nu har vi tagit igen oss lite. Det tär inte bara på mig, Carina blir också trött av allt detta. Hursom helst är Hon en klippa.

Hmmm...  Jag försöker se saker positivt. Så allt regnande bekymrar mig inte, jag kan ju ändå inte ge mig ut att springa. Det känns som om hela årsnederbörden kommer vid ett enda tillfälle.