Om det som står i tidingarna nu är sant har vi fått in självmordsbombare i landet. Varför skall vi drabbas av dessa ineteligensbefriade nötter? Hur mycket hjärna har en person som kan låta sig övertalas att spränga sig själv och andra i luften? Jag fattar inte vad det är med en del människor. Kan dom inte skaffa sig ett liv istället? Hjärntvättade idioter.

Nu har jag återhämtat mig hyfsat efter dagens lilla genomklappning. Jag inser med facit i hand att jag nog skulle gått ur mitt I-trim program redan i onsdags och inte torsdag kväll. det blev alldeles för lite tid att "äta upp sig". Min orkeslöshet kan nog förklaras av detta. Däremot blir jag inte riktigt klok på min smärta i höger fot. Detta skall jag lägga lite mer energi på att utforska.

Nu är det som det är och det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Som jag tidigare nämnt är jag inte deppad över detta beslut. Jag har fattat ett bra beslut och det är jga nöjd med.

Men jag skall inte göra om tabben med att äta innan loppet. Det var faktiskt ganska klantigt och jag borde veta bättre.

Så idag var det dags för en liten marathon i Bovallsstrand. Jag och Carina klev upp och åkteiväg i god tid till Bovallstrand.

Så kommer denna bit som är så rolig med tävlingar. Att få hälsa och prata med alla vänner och bekanta. Det betyder så mycket för mig. Det var lite lurigt väder och lite lurigt udnerlag. Den stora diskussionen var om man skulle springa i icebugs eller vanliga skor. Jag valde att springa i mina Asics Trail Attack. Jag tror inte det varit någon hit att springa en hel mara i icebugs.

Klockan 11 gick starten. Vi skulle springa en bana 5,2 km lång genom Bovallstrand i hela 8 varv. En väldigt fin och vacker bana. Den kan inte anklagas för att vara platt och innehöll ett par rejäla backar. Underlaget var ju inte heller det bästa. Trots att arrangörerna gjorde sitt bästa för att sanda banan, så var den halkig, slipprig och moddig. Det var ganska tungsprunget av den orsaken. Men det var ju lika för alla. Jag halkade till några gånger men slapp närkontakt med marken. Men det var andra som drattade omkull.

Redan på tredje varvet började det att kännas tungt. Det blev segare och segare. Jag klände att det fanns inte kraft och ork i kroppen. Dessutom gjorde det ont i höger fot. Jag proppade i mig så mycket energi jag kunde. Men det hjälpte inte. Jag blev bara mer och mer orkeslös. Dessutom började jag frysa och stelna till. Jag kände bara hur jag tappade fart och hur batteriet tog slut och fotuschlingen värkte. Inte vansinnig smärta, men ändå såpass mycket att jag reagerar.

Fjärde varvet gick i slow motion. Jag orkade inte ens springa på i nedförspartierna. Jag var så stel och seg. Det handlade bara om att ta sig framåt. Jag var tvungen att stanna och pinka under både tredje och fjärde varvet.

När jag sprang i nedförspartierna på femte varvet och det gick lika långsamt som i uppförsluten, så kunde jag utan svårighet fatta beslutet att inte fortsätta. Så efter 2 km på det femte varvet så slutade jag springa och gick istället.

Jag har varit med såpass mycket nu att jag vet när det är stopp och man inte skall fortsätta. Nu var det ett sådant här tillfälle. Precis efter det att jag slagit över till gång, kom Niklas från Jogg ångandes. Det visade sig att han hade fatta samma beslut som jag, så vi gjorde sällskap de sista 2,5 kilometrarna och hade en trevlig pratstund.

Jag är inte så ledsen eller deppig för att jag bröt. Det är sådant som händer på marathon. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Idag funkade det inte.