Back to work efter en magisk helg. Nu har verkligheten hunnit ikapp mig igen och här sitter jag nu i efterdyningarna av alla mail som trillar in. En del personer skryter om att hur många mail dom har fått när dom kommit tillbaka efter en ledighet. Ungefär som om dom känner sig betydelsefulla. Jag har aldrig riktigt förstått detta. Det är ju inget att skryta med för fem öre. Det bytder bara att andra lassat över dynga på en för att man inte varit på plats och sagt nej. dessutom brukar det mesta efter en sållning bara vara en massa cc-mail och kvar sitter man med en handfull mail som man skall ta action på. Fast berättar man för andra så har man fått hundratals mail.

Jag blir lite mörkrädd när antalet e-mail tenderar att bli en statussymbol. Vart är vi på väg?

Man lär sig alltid något nytt när man springer. Lärdomarna från TEC var flera. Jag insåg att traillöpning inte är min grej. Jag har lätt för att stuka foten och minsta lilla feltramp på ett ojänt underlag gör ont i foten. Det fick jag med all önskvärd tydlighet erfara i lördags. Jag skall nog i första hand hålla mig till landsvägslopp framöver.

Men för den sakens skull så betyder detta inget konsekvent adjö till tril löpningen. Jag vill nog gärna göra om TEC igen. Dels för att ta hela distansen och få bältesspännet, dels för att få uppleva det fantastiska arrangemanget och den fina banan. Som inte var direkt tuff men slet ganska rejält på en. Under mina 8 varv så kan jag från min Garmin avläsa 1415 höjdmetrar. Det blir en del.

En annan bra lärdom var detta med att vara självförsörjande med energi och förnödenheter. På tidslopp har man alltid service med täta intervaller, från knappt 400 upp till ca 1500 m. Nu var varvet lite drygt 10 km långt och ställde helt andra krav på självförsörjning. Här lärde jag mig en hel del om att beräkna och ta in energi. Vilket jag kommer att ha nytta av blandat annat vid Grand Union Canal Race och Trans Scania. Mycket stor nytta.

Jag hade kollat lite i ett näringsschema innan loppet och ungefär räknat på ett kaloribehov. Men det visade sig vara i underkant. Dom två första varven hade jag handflaska med Perpeteum och Runekakor. Under fjärde varvet så ökade behovet och jag insåg ganska snabbt att det inte räckte med handlaska. Då övergick snabbt till vätskeryggan, som jag plockade på mig innan jag gick ut på femte varvet. Nästa gång kommer den att vara med från början.

Jag skall verkligen sätta mig ner och djupborra i detta ämne och följa upp dessa aha-upplevelser.

Då var man hemma igen. Nu har vi packat upp, börjat tvätta etc. Imorgon är det dags att åter möta grå och trist vardag.

Även om jag bröt halvvägs, måste jag säga att jag hade en fanstastisk fin upplevelse i Täby och att arrangemanget var av absolut högsta klass. Mer kan man som tävlande inte begära. Jag förstår verkligen varför startplatserna går åt som smör när de släpps. När personer som verkligen är eldsjälar och brinner för ultralöpning som jag också gör, så kan utgången på ett sådant arrangemang bara bli en enda - total dundersuccé.

Nu är det snart dags att lämna hotellet och åka hemåt. Högerfoten är fortfarande svullen. Svullnaden har gått tillbaka lite. Men när jag går på ojämnt underlag så drar det till i foten. Jag inser att trail inte riktigt är min grej. Jag skall nog hålla mig till hederlig och plan asflat hädanefter. Men jag kommer nog att gra ett försök till på TEC.

Var uppe vid målområdet i eftermiddags och kollade in läget. Det var fortfarande 8 löpare ute på banan. Tävlingen verkar ha flutit på bra. Inte konstigt, med en så välarrangerad tävling

Efter att ha pratat med vänner och bekanta återvände vi till hotellet för att äta en bit mat. nu har vi välförtjänt slappat under eftermiddagen och kvällen. Det var riktigt skönt att få koppla av utan en massa måsten och annat.

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. TEC100 är ett ganska bra bevis på detta. Alla förberdelser jag har gjort har varit bra och grundliga. Men ändå inträffar saker man inte riktigt kan förbereda sig på.

De tre första varven gick bra. Jag tog in energi och såg till att jag hade med mig under varvet (varvet var 10 km). Aldrig har jag varit så duktig på att ta in näring under ett lopp som jag var denna gång. Inne i skogspartiet, ca 7 km in i banan, trampade jag fel på en sten och det gjorde naturligtvis ont. Jag hade under tävlingen och även innan tävlingen under året haft problem med utsidan av min fot. Under det fjärde varvet började jag känna av min högerfot mer och mer. Sprang jag var det OK, men så fort jag började gå, värkte det rejält. Det blev värre och jag tvingades till sluta att gå mer och mer. Dessutom räckte inte energin jag hade med mig ut hela varvet.

Vid varningen mellan fjärde och femte varvet. Passade jag på att byta kläder. Jag bytte även till min vätskerygga för att få med mig mer energi under varvet. Jag hade tänkt att använda den framemot kvällen, men tidigarelade detta.

Femte varvet var inte roligt alls. Foten värkte mer och nu hade jag riktigt svårt att springa. Det gick fast varNu var målet att fullfölja 5 varv och därmed komma med i resultatlistan.

Jag gick ut på sjätte varvet. Löpningen blev mer och mer sporadiskt och värken i foten bara ökade. När jag kom in för varvning var det inte full fart precis. Men där stod min pacer - Mia - och väntade på mig. Hade det inte varit för att hon skulle vara pacer för mig, hade jag nog stannat vid 5 varv. Vi tog oss ut på det sjunde varvet. Sprang eller vad man skall kalla det då och då, men det blev mest gång. Det varvet gick på lite dryg två timmar. Jag hade redan insett att jag inte skulle klara distansen fullt ut och defenitivt inte under maxtiden på 30 timmar. Därför beslutade jag mig för att stanna vid 8 varv - 50 miles och halva distansen.

Sista varvet tog över 2½ timma. Det är inte så svårt att bestämma sig för att bryta. Mias närvaro under dessa två sista varv var milt uttryckt guld. Vi pratade en massa och det fick mig att glömma bort smärtan.

Mia jag är grymt tacksam för Din insats. Du vet inte vad det betyder, men då i det läget byttede det allt.

Att fortsätta i detta läge, när jag vet att jag inte kommer att nå 100 miles inom maxtid är fullständigt hål i huvudet. Det finns ingen anledning till det. Det är inte värt månader av rehab för att kra sönder foten ännu mer. Jag tror att med lite vila att jag kan komma tillbaka i löparspåret ganska snabbt. Har ju nu en massa rutin från sådan här verksamhet och att inte utnyttja detta är löjligt. Då har jag ingen användning av min rutin. Jag kasnke förlorade slaget denna gång, men jag har inte förlorat kriget.

Det går fler tåg.

Woow! Vilket väder! Vaknade upp och tittade ut genom fönstret. Då kunde jag konstatera en klarblå himmel. Perfekta förhållanden om man vill springa långt. Jag har sovit gott och hoppas på en fin dag idag.

Nu har jag gjort allt jag tänkas kan i att förbereda mig för detta lopp. Och på den punkten kan jag inte skylla ifrån mig. Nu återstår att se hur långt detta bär idag och imorgon.

Wish me luck!

Nu har vi varit och käkat lite buffé med andra löpare och lyssnat på ett kortare föredrag av Emilie Andersen och näringsintag vid löpning. Jag fick ett par aha-upplevelser. Dessutom fick jag reda på att jag faktiskt officiellt har kvalat in till Sparthatlon. Hmmmm....   Skall kolla upp det där.

Nu skall jag lägga iordning mina kläder och kolla utrustingen en sista gång. Sedan är det natti-natti. Imorgon är jag en senior på riktigt.

Låt äventyret börja!  :-)