Så där ja. Nu är vår deluppgift inlämnad. En dag innan deadline. Denna gången skulle vi skissa upp och designa vår blivande hemsida. Så nu har min nya hemsdia fått ett utseende och jag har till och med tagit fram en logga åt mig själv. Fint, skall det va'! Det som återstår är två lbaorationer och ett jäkla knackande av HTML, CSS mm. I slutändan skall vi ha värpt fram en ny hemsida som skall bedömas enligt gängse akademisk rutin.

Det var en rolig uppgift. Nu har jag äntligen fått tummen ur att börja skapa min nya hemsida. Den kommer att bli enkel i sin början, men avsikten är att den skall bli mer utbyggbar än vad den gamla var.

Ibland undrar jag hur jag är funtad. Jag sitter här och får endorfinkickar över att kolla på målgången i en tävling.  Det är ju helsjukt, håller med om det. Men så'n är jag. Jag har alltid och kommer alltid att beundra dessa personer som i skuggan av all uppmärksamhet kämpar mot sig själva och för att nå sina drömmars mål. Och för att uppnå det, genomför de fantastiska prestationer.

Efter en god natts sömn har jag nu parkerat mig framför mitt elektronikdagis. Jag sitter och kollar in de sista deltagarna på Hawaii Ironman. Jag är så fascinerad över vilket stöd man har som deltagare. Ett enormt publikhav, mycket dunka, dunka väller ut ur högtalarna. Speakern är fullständigt hängiven. Som tävlande kan man inte få ett bättre stöd.

Fan vad jag vill göra den tävlingen. Men just nu har jag inte kraft eller pengar till den satsningen, framför allt pengar. Alla som går över mållinjen får sitt namn uppropat ur högtalarna och alltid med tillägget: "YOU'RE AN IRONMAN!"

En av mina stora drömmar. Att få springa sista biten genom det publikhavet fram till målportalen och höra. "Number xxx, STEFAN MANNING FROM SWEDEN! YOU'RE AN IRONMAN!" Jag skulle nästan kunna gå i döden för detta mest ultimata erkännande som jag känner till i idrottsvärlden. Kan dom kan jag.  För helvete! Svenska spel! Skärp Er!

Jag sitter och tittar på Ironmantävlingen på Hawaii via webbTV. Damklassen leds av den suveräne Chrissie Wellington. Det verkar som om hon skall klippa sin tredje raka. Men visst blir man impad. Tjejen har cyklat 18,1 mil på 4 timmar och 45 min! 37,9 km/h i snitt! Och det är ingen platt bana. Hom satt på cykel och log mot kameran. Sedan springer hon ut på den avslutande marathondistansen med ett stort leende. Wooow! Vilken idrottskvinna. Helt oberörd.

Nu börjar det bli dags att gå till kojs. Men imorgon när jag vaknar skall jag kolla in "blåbären" när dom går i mål. Det kan tilläggas att man måste ta i beaktande att Ironman Hawaii är det mycket svårt att komma med i. Man måste göra kvaltävlingar och placera sig bland de främsta i sin agegroup. Varje år försöker ca 55 - 60000 att komma med IM Hawaii via kval. Och IM Hawaii har bara 1600 startplatser. Så dom så kallade blåbären är absolut inga b-gubbar eller b-tanter. Dom som är med på Hawaii har slitit mycket hårt och lagt ner mycket pengar för att komma dit.