Nu har insamlingen passerat 115000 kr. Grymt bra. Jag och Carina har tillbringat kvällen med LEK. Jag avstod från springandet idag eftersom jag hade en liten lätt smärta utsida av höger knä. Jag är numera en försiktig general. Imorgon tänkte försöka hinna runt och läsa i alla bloggar etc om Rosa Bandet och se bilder. Det verkar bli ett heltsidsjobb. Ungefär som Facebook är....

Fast först skall jag betala räkningar.

Jag har gått och väntat på denna händelse länge. Mycket länge. Nästan som ett barn som väntar på julafton. Det skulle bli så himla skönt att få denna avkoppling efter allt stress med jobb, försäljningar  av bostad, flytt, allt virrvarr av kartonger och pappkassar överallt därhemma och så mycket annat som har varit störmoment i vardagen. Äntligen en skön helg att fram emot.

Jag vaknade på lördag förmiddag och kände mig pigg och utsövd. Dagen innan hade jag och Carina packat och gjort i ordning de prylar vi ville ha med mig. Som vanligt blev det en bag. Min utgångspunkt är att jag måste klara mig själv. Även om jag vet med mig att jag kommer att få hjälp och assistans.  Vi var nere på Sportlife Exclusive lite drygt en timma innan start. Hälsade på arrangörer och vänner och bara minglade. Arrangörerna hade verkligen gjort ett bra jobb vad vi kunde se och jag tvivlade inte alls på att det åter skulle bli ett lyckat event. Som vanligt hade jag fått mig tilldelat en cykel i första raden. Det är gärna där jag vill sitta på ett spinningpass. Dels för att jag inte vill bli påverkad av andra under passet och jag ser och hör helt enkelt instruktören bättre. Det är inte alltid de har styrt ljudvolymen till micken. Och jag hör ju ganska dåligt på ena örat. En annan orsak för just detta arrangemang är att jag har ju med mig en bag med prylar som jag vill nå från cykeln och då är det bra att man hamnar längst fram. Annars skulle det bli trångt med väskor och bråte inne bland cyklarna. Nog om det. Efter att ha arrangerat cykel och pinaler var det dags att dra på sig skorna och hoppa upp på hojen. Det var dags för det första passet.

Som vanligt var blev det ett omväxlande spinningdygn. 25 pass med 25 olika teman. Hårdrock blandades med techno och allsköns mixar. Alltid lika roligt. Det var genomgående bra pass med bra ledare och lite skojiga påhitt. Men det var tre pass som jag gillade lite extra mycket.

Min absoluta favorit (förlåt alla Ni andra instruktörer) var faktiskt Christers och Åsas Alpe d’Huez pass. Jag har trampat förut till denna video på Lerums Sportcentrum och varit barnsligt förtjust i det passet. När jag låg i lumpen, så kom jag ihåg ute på övningar när det stod en instruktör vid sidan av och ropade: ”nu regnar det ner granater, flyget anfaller och ni kan inte göra er hörda i detta stridslarm”. Detta sätt att försöka sätta oss in i en verklig situation kallades då för att stridsmåla. Det var precis detta som Christer och Åsa gjorde här och dom gjorde det bra. Man fick faktiskt en riktig respekt och känsla för hur det var att cykla där. Ett grymt bra pass. Ett annat fräckt pass var Louis pass – Club Ibiza tour. Mycket dunka, dunka och det var genomgående ett härligt pass. Jag kan i princip spinna till vilken musik som helst, bara det finns ett tydligt och klart beat att trampa till. Detta pass uppfyllde kravet rätt igenom. Väldigt medryckande. Naturligtvis tillhör ju Helenas hårdrockpass med Rockvideos också favoriterna. Mitt absoluta guldkorn därifrån är Hammerfall som gör ”Där vindarna viskar mitt namn” tillsammans med Roger Pontare och för att inte prata om Rammsteins - Du Hast, dessa låtar har en given plats i min MP3 spelare när jag är ute och springer långpass.

Som sagt det var riktigt bra pass rätt igenom och jag kan tillägga att det inte rör sig om några mespass. No way! Här snackar vi hårdkörning hela tiden. Dom två tuffaste passen var de två proffsen från team cykelcity. Far åt helvete vilket tempo de jazzade i. Och det var under timma 21. Fullt ös medvetslös hela passet. Vilket tempo de hade. Det andra knäckpasset stod Ola Hilmerson för med sitt Kadenspass, som startade 03.00 Jag trodde att min sista stund var kommen. Där var jag tvungen att kasta in handduken. Jag orkade inte hänga med linan ut där. Ola hade mixat låtar i olika tempon, både för sittande och stående. Alla låtar var exakt 2½ minut långa och det gällde att hålla takten (trampa med rätt kadens) hela tiden. Men hur orkar man hålla en kadens av 95 i stående postion i 2½ minut, klockan tre på natten och efter 15 timmars spinning. Och frågan är hur skulle man orkat det under normala omständigheter. Det var ett av de djävligaste pass jag hade gjort. Skulle gärna vilja göra om det när jag är utvilad. Men det som ger mersmak är variationen med alla olika teman, detta gör att det blir en mycket jämn kvalitetsnivå på passen. Det var teman på bland annat lag och ordning, Afrika, Indien, Lappland, Göteborg, originallåtar vs mixlåtar. Vi var uppe i dolomiterna och det var även olika pass på Les Mills RPM koncept, som jag lärde mig en hel del om. Så enformigt? Nix!

Det var väl egentligen inga problem under denna långspinning. Problemen började efter 14-15 timmar. Jag fick ont under fötterna och lite lätta domningar. Men jag passade ändå på att då och då mellan passbytena ta ut fötterna ur skorna ett par minuter. Det gjorde susen. Mest problem var det med höger foten. Jag har ett ställe under höger främre trampdyna som brukar ömma. Det är likadant under långlöpning. Det känns precis som om strumpan låg i veck och trycker på. Men så är inte fallet. Genom att byta till ett annat par skor, som är ett nummer större, så motar man de första problemen. Mitt nästa steg blev att helt enkelt slita ut iläggssulorna. Detta i kombination med att ta ur fötterna ur skorna höll problemen hyfsat i schack. Men visst gjorde det ont från och till. Sådant måste man räkna med.

Ett annat knep jag provade för första gången, var att köpa rörisolering i skumgummi. Sådant används, som namnet säger, till att fästa på rör för att isolera från kyla och man trär den helt enkelt över röret. Nu var jag dagen innan på K-Rauta och köpte en meterlängd med 22 mm diameter. Denna meterlängd kapade jag upp i kortare bitar. Dessa trädde jag cykelstyret och vips blev det ett mjukt och skönt handtag att hålla i. Detta visade sig vara en riktig kanongrej. Det funkade hela vägen och jag behövde aldrig använda vadderade cykelhandskar. Till nästa tillfälle skall jag däremot köpa sådant material med 28 mm i diameter. Carina använde sig av detta också och var nöjd med det.

Dippen kom ju som väntat vid två – tretiden på natten. Det är inte så mycket att säga om. Där finns inga genvägar eller hjälpmedel. Man måste helt enkelt ta sig igenom det. Märkvärdigare än så är det inte. Fast i år satt det i mycket längre än förra året. Jag fick slita mer med att hålla mig igång. Att kunna luta sig framåt och lägga armbågarna på det skumgummiförstärkta styret gjorde mycket gott.

Som vanligt fick ju röven sig en rejäl omgång. Det är ju allmänt bekant att rövar och cykelsadlar hatar varandra. I år använde jag ingen tempursadel eller gelsadel. Dessa hjälper ändå inte. Och det gick bra eller dåligt utan dessa tillbehör. Det hindrade inte från att man är öm i baken idag. Inget konstigt med det.

Förra året tillbringade jag alla 25 timmarna utan att kliva av cykeln. Det var då egentligen inte planerat att det skulle bli så, men det inträffade en då. Denna historia har jag redan dragit, så den kan vi lämna därhän. I år hade jag bestämt mig för att verkligen kliva av och springa till toa och pinka. Detta efter uppmaning från en kvinnlig läkarbekant och jag hade dessutom lovat henne att ta pausar. Nu blev det ingen paus de första fem timmarna. Jag var faktiskt inne i spinningen. Men så kom jag på mig själv och klev av. Efter det blev fler pausar. Totalt blev det 6 eller 7 snabbpausar. Två gånger tog jag med mig min tub med Idominsalva och smorde om baken. Vänster knä började värka lite vid fyratiden på morgonen. Detta bekämpade jag genast med lite medhavd Voltarensalva. Och det hjälpte. Fick ta till den ytterligare två gånger under de sista timmarna. Det var det som var jobbigast då.

Men som sagt dippen satt i ganska länge och det var först till Alpe d’Huez passet kl 07.00 som jag verkligen kom igång igen. Sedan var det inga problem. Förra gången var jag väl ute ur dippen vid 4 – 5 tiden på morgonen. Så var det inte i år. De tre sista timmarna var jag riktigt på hugget. Dom kändes jättebra i kombination med att det var jättebra pass. Då vet man att man kommer att ta sig igenom det hela och klar sina 25 timmar. Mycket endorfiner som rusar runt i systemet vid den tidpunkten.

Sammantaget kan jag säga att min resa i år blev betydligt jobbigare än förra året. Inget snack om det, men å andra sidan att man skall under inga omständigheter tro att det är smärtfritt att sitta på en spinningcykel i 24 timmar. Lika lite som att det är smärtfritt att springa en ultra. Jag var stundtals mycket trött och sliten. Men har man på grund av skador endast presterat 62 km löpning under hela september och oktober, samt under denna tid hunnit förbereda sig med endast fyra spinningpass. Ja, då skall man inte heller räkna med att det skall vara nemas problemas. Så i år fick jag betala priset för detta. Tilläggas bör att den ynka träningsmängd inte berott på ovilja eller lathet. Det har varit skador, flytt, försäljning av bostad, stress på jobbet. Många faktorer som var emot mig. Inte så mycket ursäkt. Men dock en förklaring.

Trots detta blev Rosa Bandet för mig ett mentalt andningshål, där jag under ett dygn kunde få koppla bort allt vad vardag hette och bokstavligen talat åka till landet utmattning. Jag var där på besök i helgen och jag var även i dess yttersta gränstrakter. Ändå så stortrivdes jag där, det är egentligen bara resan dit som är jobbig. Trots allt, återvände jag därifrån med ett leende.

Fråga mig inte varför jag gör sådana här saker. Jag kan bara inte förklara det. De flesta skulle aldrig förstå. Det är nog bara de som håller på med motsvarande saker själva som fattar. Men en enkel förklaring är att hur konstigt det än låter, så är det en avkoppling för mig. Jag skall också tillägga att näör man sitter och kör så länge kan man inte köra med samma belastning motstånd som under ett valigt pass. Man måste helt enkelt köra med lättare motstånd, precis på samma sätt som man springer långsammare och mer lågintensivt på en ultra än vad man gör på ett 10 kilometerslopp. Dock är det mycket viktigt att ändå trampa med lite motstånd och variera det när man står upp osv. Gör man inte det så har man garanterat ont i knäna efter en ganska kort stund. Så därför kunde jag inte dra på alltför hårt på ratten eller värmeknappen som den också kallas. Så ligger det till. Jag har fått mycket frågor om detta och det var väl lika bra att reda ut det.

Trots smärta, trötthet och annat så var det ändå en upplevelse. Jag kände verkligen att jag var med och gjorde något. Inte bara för min egen del utan att vi som var där verkligen slet för pengarna. Nu kan jag se att vi har passerat förra årets summa på 112801 kr och att Rosa Bandet spinningen för tredje året i rad kommer att bli den största privata insamlingen. Det gör att man stolt kan säga, att jag var med där. Det är skillnaden, som gör skillnaden. Under förutsättning att jag inte är sjuk eller skadad, så skall jag givetvis komma tillbaka för ett nytt 25 timmars pass på cykeln – vintertidshelgen 2010. Det hade faktiskt varit coolt med fem sådana pass på raken i 5 år. Och jag gör ju fler och fler erfarenheter för varje gång. Dessa erfarenheter har jag glädje av även inom ultralöpningen.

Tro’t eller ej, men under detta dygn så dök det faktiskt upp tankar om man skulle försöka utbilda sig till spinninginstruktör. Tanken låter ju onekligen lite lockande. Nu är ett av årets mest fantastiska och magiska dygn förbi. Nu är det bara att invänta nästa års upplevelse.

Tack för i år och tack alla Ni som jobbade med detta. Ni är grymma.